söndag 3 april 2016
Byggnaden som fick en stor kappsäck.
Nu några år senare, påhänget till Hovrätten är uppförd, mycket svart, känns mycket stor. Man kanske kan ana att det finns en annan byggnad bakom denna nya terminallikande skapelse. Man undrar varför man ej tar hänsyn till kulturvärdena? Att tillägga, Riksantikvarieämbetet har påpekat att ändringar i
ett byggnadsminne ej får ske bara för att tillgodose den verksamhet som pågår i
en byggnad. Man skall vara restriktiv så att de kulturhistoriska värdena ej
förstörs. /LennART
fredag 5 juli 2013
Gröna ytor i staden Umeå
Runt omkring i Umeå finns det fina skogspartier, gröna
dylika som skulle kunna vara ännu finare platser för rekreation, lek, sport mm. Tyvärr
så är många av dessa fyllda av sly, gör att de blir mörka, svåra att ta sig
fram i. Andra ser dessa platser/lokaler som barriärer/hinder/hot, det är
sorgligt att odla en sådan diskurs, allt prat om rädsla på olika offentliga
platser gör att tilliten mellan oss medborgare minskar. Det kitt som vi behöver
i det goda samhället stavas med ordet tillit, att vi samtalar med främmande
människor, att vi ej ser dessa främmande människor som potentiella hot.
Skogsdungar och gröna ytor i staden skapar lugn, både inre och yttre dito, de
dämpar för buller, de rensar luften. Barn som får sitta och studera i ett rum
med det gröna utanför fönstret gör oftast mycket bättre resultat än de som har
en grå trist betongvägg att titta på. Vi måste värna för dessa gröna ytor i
staden, vårda dem som om de vore våra barn, de utgör ytor där barnen kan finna
livsrum och lust. De är platser fyllda med spänning och lugn, allt på samma
gång. Vi kan se dessa gröna platser som om de vore ett vårdträd, något som
bevarar och för vidare platsen själ och historia, ja som det kitt vi behöver
för att tilliten i staden skall främjas. Det är trist att se när dessa
skogspartier är igen vuxna med sly, det tyder på ett bristande ansvarstagande,
att man ej värderar dessa för vad verkligen är, ej ser vilken viktig funktion
de fyller. Dessa platser skall omhändertas med lika varsam hand som de
gräsmattor som finns mellan husen. Dessa platser måste ses som nödvändiga något
som skapar bilder som gör att vi kan hantera den urbana staden som producerar
olika former av kulturellt avfall, denna resurs är en del av vårt kulturella
kapital. Dessa lokaler kan ses som speglar där vi ser minnesbilder av andra
platser, omskapar våra egna platser i sinnet, skapar ett narrativ, som berikar
våra tankar och gör livet både lustfyllt och kreativt.
/LennART
Frostesjö
torsdag 4 juli 2013
Höghus i staden?
Höghus i stadskärnan kan medföra
problem, det blir ofta blåsigt då dessa bildar korridorer för vinden. På våra
breddgrader är de synnerligen problematiska, vi har en lågt stående sol, som
ger långa skuggbildningar. Höghus är dessutom olämpliga som bostadshus, då man
tappar den visuella kontakten med marken och de människor som rör sig där nere.
Vidare ur ett barnperspektiv ser man att höghus skapar problem, där barnen i de
höga husen drar sig från att gå ut, de har ofta färre kamrater, exponeras
mindre för det gröna..
I Umeå ser jag Skogsbrynet som ett
idealt område med höghus. Deras placering ligger vackert med Gammliaskogen som
fond. Den vita fasen reflekterar sig vackert mot det gröna. Detta område
uppfördes i slutet av 50-talet, man har tänkt på utrymmen för både bilar och
grönt. Husen i detta område är på 9 våningar, ej någon störande höjd. Men
fortfarande är de för höga utifrån ett barnperspektiv. Men mot fonden av skogen
bildar de en vacker bild i Umeå. Kontrasterna mot de lägre byggnaderna i
förgrunden, dvs villorna på Haga är fin, inget som stör, bara något som skapar
kreativa tankar. Flyttar vi position, till den centrala delen av Umeå, den som
går under benämningen Centrum Fyrkanten, blir ofta höga hus ett problem, där
blir problemen med skuggor påfallande. Ur ett hållbarhetsperspektiv är ej höga
hus något att försvara, då de blir dyra, kräver mycket energi för både
uppförande och drivande. Höga hus kan vara vackra, men ofta är de som sagt
problematiska då ej är kompatibla med det sociala livet. Vi måste anpassa
byggandet för människorna. Staden skall vara för människorna, det är vi som
skall utgöra den samlade energin i staden. Tryggheten i staden blir hög när vi
människor utgör det stora inslaget i staden. Handeln blir också gynnad av
detta. Slutligen, spelrummen i staden skall utgöra platser där vi människor,
både barn och vuxna får plats, där vi får inspiration, och där fantasi och
kreativititet får flöda.
/LennART Frostesjö
tisdag 2 juli 2013
Umeå Stads Själ – Blowing in The Wind
Att städer uppkommer på de platser de gör utgör en
intressant och viktig fråga. Om man delar ut en landskarta med någorlunda god
upplösning till skolelever, kommer de med god precision att placera in platser
för städers lokalisering. Det verkar som att vi har en inneboende känsla för
platser där stadens själ (Genius Loci)
kan finna ro.
Autencitet, eller stadens själ, grundas av att vi har social-, byggnads-, resp funktionell mångfald, eller vidare som Sharon Zukin uttryckt det, en rättighet för både boende, arbetare, butiksägare och torghandlare, staden skall samtidigt vara historisk, cool, och lokal samt representera en social rättighet.
Här kan vi se att diskursen om det moderna står i bjärt kontrast till detta, då den strävar efter likformighet och expansion samt är dualistisk, makten är objektiv och motståndet utgörs av en subjektivering. Ett önskvärt samhälle innehar den sociala verklighetens mångfald och variation samt underordnas politikens och lagstiftarens enhetlighet, något som främjar den sociala integrationen, och stärker lokalsamhället. Sharon Zukin talar varmt om den urbana byn, och ser med förskräckelse på företagsstaden, där det i den sistnämnda mestadels går ut på att odla varumärket samt ackumulering av profiten, här följer linjerna till geografen David Harveys argumentering kring problemet med att lämna över stadsplaneringen till exploatörerna, då de ofta verkar med doktrinen ackumulering genom fråntagande.
Umeå stads själ grundar sig på trähantering, båtbyggande
samt handel, där denna ofta gjordes långt bort. Man ser här att utbytet med det
främmande varit något grundläggande, en öppenhet för det mångkulturella skulle
man kunna säga.
Vi som ansvarsfulla medborgare bör visa aktsamhet för dessa
platser, visa respekt för dem, samt aktivt beskriva denna intrikata väv som
staden utgör, den som vi, individer och grupper är gemensamt beroende av och
inbäddade i. Det är denna väv som säkerställer vår fortlevnad och utveckling,
både som individer och människosläkte.
Städer uppkommer som resultat av förmåga till att ackumulera
människor och energi, samt utgör platser där informationsutbyte kan främjas. Om
vi tar oss tid att beskriva dessa platser, får vi ett rikt material som gör att
vi på en salutogen grund kan planera staden, och slipper att ställa
sjukdomsdiagnoser på staden, dvs en patogen grund för stadsplanering, att ständigt
riva och bygga nytt. Sharon Zukin, professor i urbanitetssociologi, och är en modern
förespråkare för detta, där hennes grund ofta finns i kvarteren hemma vid där hon bor
i New York. Hon lyfter betydelsen av det sociala livet och dess mångfald i
staden.
Staden måste som ses som en plats med autencitet, utgör
en process av boende och arbete, där vi har en moralisk rätt att bebo platsen och ej bara
konsumera den.Autencitet, eller stadens själ, grundas av att vi har social-, byggnads-, resp funktionell mångfald, eller vidare som Sharon Zukin uttryckt det, en rättighet för både boende, arbetare, butiksägare och torghandlare, staden skall samtidigt vara historisk, cool, och lokal samt representera en social rättighet.
Här kan vi se att diskursen om det moderna står i bjärt kontrast till detta, då den strävar efter likformighet och expansion samt är dualistisk, makten är objektiv och motståndet utgörs av en subjektivering. Ett önskvärt samhälle innehar den sociala verklighetens mångfald och variation samt underordnas politikens och lagstiftarens enhetlighet, något som främjar den sociala integrationen, och stärker lokalsamhället. Sharon Zukin talar varmt om den urbana byn, och ser med förskräckelse på företagsstaden, där det i den sistnämnda mestadels går ut på att odla varumärket samt ackumulering av profiten, här följer linjerna till geografen David Harveys argumentering kring problemet med att lämna över stadsplaneringen till exploatörerna, då de ofta verkar med doktrinen ackumulering genom fråntagande.
Olika gemensamma rum i staden (såsom parker, torg och forum)
har blivet påverkade av att stora affärskedjor, som både innehar makt och
kapital, etablerat sig i närheten, och därmed anser att de kan diktera
villkoren för dessa platser, om de anser att de förfular den egna verksamheten.
Det som händer då verksamheter får dikteras av
företagsstadens villkor är att städerna blir som arkepelager sammansatta av
enklaver vilka utgör diskret manikyrerade lekrum för oss vuxna där vi kan
konsumera vår lycka, utan att bli betittade av det främmande. Den diskurs som
för närvarande härskar grundar sig på att medborgaren vill njuta av det
förvärvade bruksvärdet, där byggherrar bara är ute efter att maximera
bytesvärdet. Det är denna doktrin som manar till att både bygga tätare och
högre, och bygger på en visuell chimär som det dominerande synsinnet ger oss,
tillsammans med att exploateringsgraden måste höjas för att säkerställa att
bytesvärdet ökar. Istället för denna
företagsstad, som är förgörande för mänskligheten då den hela tiden manar till
ökad hastighet, ser Sharon Zukin den urbana byn, en stad som är organisk, där
autenciteten ej bara är en ytlig fernissa, som stryks på för att locka till
konsumtion. Hon jämför den urbana byn med begreppet kairos, en känsla av det förflutna som tränger in i och utmanar
nuet, bruset från en annan tid. I den urbana byn ser man olika liv som levs
parallellt, det förflutna och nuet, fattigdom och välfärd, en rik färgpalett. I
företagsstaden raderar man ut dessa goda variationer, med det slutliga
resultatet att varje stad är den andra lik, denna privata kontroll över platsen
reducerar mångfalden samt gör att innerstäderna liknar ett köpcentrum, dvs
platser som är rena, trygga och förutsägbara. I den urbana byn, får barn och ungdomar
möjlighet att tidigt stifta bekantskap med verksamhet tillhörande vuxensamhälle,
något som kan ses tillgodo för deras senare val i livet.
Våra städer blir som mänskliga menagerier, och vi vet ju hur
djur som lever på zoo kan ha det, om de lever ihop trängda, ofta ser man ökad
stress och uttryck för aggressionshandlingar. De värden som måste beaktas är ej
bara de kortsiktiga bruks- och bytesvärdena, dvs de rationellt beskrivna
värdena tillhörande tankvärlden, utan i städer där människor skall kunna leva
måste de byggas med långsiktiga värden i åtanke, dvs estetiska värden. Dessa
värden utgörs av den samlade upplevelse som våra sinnen (syn, hörsel, smak,
lukt och känsel) ger oss om såväl funktion, utformning och användning av
staden. En stad som uppvisar detta blir både mera
demokratisk och heterogen, samt livsdugligare, då den uppvisar mått på många
frihetsgrader, staden blir uthållig, både ekonomiskt, socialt samt ekologiskt.
I motsatsförhållande till kairos står chronos, dvs man ser utvecklingen av
staden (företagsstaden) som något som
skall följa en tidsaxel, där gammalt byts ut mot nytt hela tiden. Chronos perspektivet innebär tillika att
man ser den som blickar bakåt som någon som gör det bara av nostalgiska skäl,
och ej med konnässörens blick. Man tillåter ej stadens årsringar synas samt
påverka medborgarnas sociala liv och levnadsförhållanden.
Sammanfattningsvis vill jag få oss att lyfta blicken, att se
horisonten som ligger betydligt längre bort än vi tror, både i tid och rum, att
vi värnar både om mellanrumen och årsringarna. En stad som saknar tillit och
förmåga till mentalisering, att se den andre, blir väldigt otrygg. Låt oss
istället odla ett öppenhets och nyfikenhets ideal som finns i Umeås själ, där
vi vågar släppa sargen samt ser mångfalden blomma.
/LennART Frostesjö
söndag 30 juni 2013
Hallå, var har Hovrätten tagit vägen?
Vi är många som går och cyklar längs Kungsgatan, och
uppskattar det gamla folkskoleseminariet /nuvarande Hovrätten.
Jag kommer att sakna den vackra fasaden och tror hellre att
jag stirrar i ned i cykelbanan än åt sidan när tillbyggnaden står klar, för att
igen slippa bli ledsen och arg över att det är så här man gör med fina
byggnader som har något att berätta i Umeå; döljer dem eller låter nybyggen manövrera
ut dem – och därmed stans historia.
Mark- och miljödomstolen i
Umeå lät inte en annan domstol pröva Föreningen Byggnadskulturs överklagande av fullmäktigebeslutet att tillåta den
här skymmande, skrymmande lådan. Mark- markmiljödomstolen vid Umeå tingsrätt prövade alltså ett mål som
rör lokalfrågan för kollegorna på Hovrätten i samma stad. Jag är inte förvånad
över utgången, däremot över domstolens bristande omdöme.
Nu ligger målet hos Mark- och miljööverdomstolen, eftersom
föreningen verkligen värnar Hovrättens nuvarande utseende och betydelse för stadsbilden
och historien. Det går förstås att hitta en ny användning av
huset, som bättre kan anpassa sig till rådande förutsättningar. Om man vill mer, som Umeå i alla fall utger sig för att göra.
Iréne Gustafson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)